Att Få Nog.

Ibland händer det bara, man orkar inte mer. Den här världen är plastig och falsk, föränderlig och svekfull. Precis som de flesta människor runt omkring som lämnar en ensam kvar. Inte för att någon kommer bry sig om det här inlägget ändå, det är ju bara en deprimerad fjortis som sitter och skriver av sig, eller hur? Hon som skapar problem för sig själv och bara sabbar för andra, som är i vägen och dessutom förstör andras humör. Jag har något nytt till er: jag bryr mig inte om vad ni tycker. De som inte orkar med mig kan säga det eller dra åt helvete.

Är så sjukt trött på allt jävla fjortistrams om att gå ner i vikt hit och sminka sönder sig dit. "Uäh, jag har inte ätit på 29 timmar." Kul för dig, skriv till någon som bryr sig. Kan inte alla bara sluta ge varandra komplex? Hur fan känns det för en lönnfet jävla sjuttonåring att sitta och lyssna på det och undra vad de säger om mig? Sånt tänker ingen på för de är fullt upptagna med att FISKA KOMPLIMANGER på alla möjliga sätt och vis, alla medel tillåtna. Vet ni vad? Jag hade varit JÄVLIGT GLAD om jag fått vara i någon av era kroppar en dag och faktiskt ha en liten patetisk möjlighet att tycka om mig själv, men NÄ. Jag är bara en psykiskt störd liten fjortis med enbart luft i huvudet. Som skapar problem för sig själv.

Vet ni vad? Det bästa med den här texten jag skriver nu är att ingen kommer troligtvis ens bry sig om att läsa det jag har skrivit. Än mindre bry sig om det. För jag är bara en psykiskt störd fjortis som hatar sig själv och skapar problem. Absolut.