Uppenbarelse.

" Jag önskar att folk ska börja tycka om varandra och sig själva för en gångs skull, att folk ska börja bli ärliga och att folk ska bli mer positiva. Jag är trött på såpoperorna i umgängeskretsarna överallt omkring mig, trött på allas ständiga klagande över hur de ser ut och hur alla alltid lyckas förstora upp småsaker till alldeles för stora saker. "

Pratade med underbara J idag i stan och fick som från ingenstans en uppenbarelse när jag satt och i det närmsta biktade mig inför henne med alla synder, i.e. problem och draman, som pågick runt mig. Jag blev trött på att höra mig själv tugga om folks dåliga självsyn, sårande ord och konstiga handlingar. Insåg för mig själv att det inte gör saken bättre att vare sig de klagar för mig eller att jag klagar för henne om att min vänskapliga tystnadsplikt drar ner mig. Har delat in det jag nu tänker prata om i tre enkla delar, d.v.s. ATT TYCKA OM, ÄRLIGHET och OPTIMISM.

Jag inleder alltså det ATT TYCKA OM. Jag är själv en av de mer självkritiska varelserna på denna planet och har därmed stor kunskap om detta område. Det som stör mig är att folk låter småsaker komma ivägen för en i övrigt bra relation, eller att de ständigt vänder sin självkritik till en sämre attityd utåt bara för att det är lättare. Det förstnämnda kommer jag hantera när jag snackar om ärlighet, så jag tar det med att tycka om sig själv nu. Osäkerhet är en del av det dagliga intaget i dagens samhälle, vilket provocerar oss mot ett beteende som antingen är direkt självdestruktivt eller indirekt destruktivt, d.v.s. antingen så riktar vi allt mot oss själva och drar oss ner i ett mörkt hål eller så låtsas vi som ingenting men lyckas med svidande kommentarer mot andra klättra oss uppåt lite mot att tycka om oss själva. Det är såklart inte i svart och vitt, det finns de som har lite av varje, eller en helt egen variant. Hur som helst så är inget av dessa sätt ett bra sätt, man måste helt enkelt börja möblera om lite inombords. Jag är grymt trött på självkritiska tjejer som vägrar inse att de är vackra. Precis lika trött är jag på de som inte missar ett enda tillfälle att lyfta fram hur små de själva är (storleksmässigt) i jämförelse med någon annan, bara för att det får dem att må bättre. Lagom är bäst, man ska tycka om sig själv utan att det går ut över någon annan, och jag klarar inte av att se de som utan problem ser skitsnygga ut i allt och som dessutom har hur fina kroppar som helst klaga över att de måste träna mer. Älska dig själv först, tror ni helt allvarligt att ni kommer vara mer nöjda efter att ha tränat sönder er inför beach 2008? Svaret är NEJ. Sen kommer ni bli besatta av nästa sak och fortsätta klaga över hur ni ser ut och genom det ge ännu fler människor komplex vilket leder till att hela jordens befolkning snart kommer gå under av träningsmani. Älska dig själv och skit i storlekar och träning. DU ÄR VACKER!!

Så till ÄRLIGHET. Jag tycker att det mest uppfriskande detta året är att jag har fått ta mer eller mindre alla mina problem direkt med den jag anser orsakar problemet. Det besparar både mig och de runt omkring en himla massa tid och onödigt tjat. En elak kommentar som stör dig? Ett halvtaskigt sms? Ett illa valt ord? Säg det! Det hjälper dig inte att hålla det inne, lika lite som det hjälper att du klagar om det för någon annan. Jag har själv insett det och har därför direkt bestämt mig för att öva på detta. Du kanske inte bör ta varenda liten minidetalj som stör dig, men det som orsakar mer problem osagt än sagt kanske ska tas med den det rör, jag tycker i alla fall det känns bättre så. Ärlighet äger, sanningen kommer ändå alltid fram.

Sist men inte minst OPTIMISM. Att klaga på saker tycks ha tagit över det som en gång kallades konversationer men som nu har blivit social pessimism. Alla verkar se det värsta i alla situationer och förstora upp allt. Det behöver inte vara så svårt i livet - möt det med ett leende.

Det var allt från S idag, tack till J för inspirationen.
xoxo